I den grundläggande DSGE-modell som används av både nyklassiska och ‘nykeynesianska’ makroekonomer är arbetsmarknaden alltid i jämvikt — den representativa agenten maximerar sin nyttofunktion genom att anpassa sitt arbetsutbud, penninghållning och konsumtion över tid som svar på förändringar i räntan, förväntad livstidsinkomst eller reallön. Viktigast av allt — om reallönen av någon anledning avviker från […]